Profeten Jebuss

Das Boot Man får knepiga meddelanden inte bara i skriven form på bussarna, senast uppmärksammat av Micke, utan ibland även från sina medpassagerare.

Jag lyxade till det idag och tog bussen hem (trots det fina vädret – se bilden!) eftersom Milton redan var inlämnad hos dagmatten och jag inte ska hämta honom förrän efter hockeyn ikväll. Bakom mig satt en snubbe vars tandläkarräkning inte kan vara hög och han såg rent allmänt ut som om han hade brottats med någon form av antirengöringsmedel och förlorat.

Efter en stunds busstur lutade han sig fram och sa att de borde installera radio i bussarna eftersom det inte kostar mycket och det måste vara billigt i jämförelse med allt annat som bussarna utrustas med. Jag vet inte riktigt om han syftade på lyxdetaljer som bromsar och fönster, eller stolar och dörröppnare (så man får upp dörvan).

Han fortsatte utläggningen med att säga att då skulle man kunna lyssna på trafikrapporten och varna chauffören om faror ifall han ”snöat in på annat”. Det var ungefär här det började spåra ur…

Jag frågade om han inte litade på chaufförerna, men det gjorde han – fast man vet ju aldrig vad som kan hända. Sen kom han, och jag vet inte riktigt hur, in på något om att man inte ville ha radiostyrda bussar som någon satt och kontrollerade från en central, för då kunde ju Plåt-Agda kliva ut mitt i vägen och de skulle inte hinna stanna i tid. Jag förstod inte riktigt om det var mest dåligt för bussen eller Agda.

En stunds tystnad följde. Sen drog Jebuss parallellen med den radiolösa bussen och att att sitta och åka tåg i 80 mil, vara utan cigaretter och mat och restaurangvagnen är stängd, och om det inte vore nog så har man ingen att prata med. Det skulle få honom att vilja klä ut sig till italienare och sätta sig i godsvagnen, sa han och skrockade.

Det var med blandad sorg och lättnad som jag klev av strax därpå…