Daniels webblogg

Äntligen har jag lyckats få ihop det här inlägget som jag har skrivit lite på i omgångar i flera dagar. Vi kan ta det från början, vilket blir direkt efter senaste inlägget där jag jobbade på att delvis vända på dygnet för att orka sitta uppe hela nästa natt.

Sååå, det sket sig. Jag vaknade tidigt på morgonen och kände mig hängig. Efter att ha konsulterat min termometer konstaterade jag att jag hade feber. Inte så jättehög men ändå. Resten av dagen försökte jag ta det lugnt och vila innan jag skulle iväg till ishallen för att sitta där i cirka fem timmar. Den resan började dåligt då lokalbussarna inte gick på flera timmar på grund av snöoväder och att vägarna var dåligt plogade. Detta märkte jag vid hållplatsen då bussen aldrig dök upp. Som tur var kunde brorsan ge mig skjuts så jag blev inte så försenad till slut. Kroppen höll igång under hockeyn (som gick bra) och jag klarade av kvällen utan att må speciellt dåligt förutom hängigheten.

Väl hemma hann jag vila i säkert flera minuter innan det var dags att åka iväg till bion. På grund av det tidigare bussdebaclet hade Micke varit förutseende och bokat en taxi som jag hakade på. Vi fick vänta en stund innan Karin kom till Filmstaden eftersom hon bestämt sig för att cykla istället för att följa med i nyss nämnda taxi – något som hon ångrade ganska tidigt i cykelturen i snön.

Väl inne hängde vi in våra jackor i garderoben, tog emot våra påsar med lite att äta och dricka och satte oss i salong 4 – längst fram. Det kan kännas som att be om nackspärr då man vet att man ska sitta där hela natten, men faktum är att de mosade knäna man slipper förmodligen väger upp det hela. Det finns fler variationer på sittställningar när man inte behöver bry sig om någon framför.

Efter det sedvanliga välkomnandet från SF-personalen (och ett gäng polisaspiranter som även de jobbade hela natten, med att informera om Don’t drink & drive-kampanjen) och informerandet om att det är ett drogfritt arrangemang (vem betalar 220 kronor för att sitta i en biosalong en natt och sniffa kokain?) var det dags för första filmen!

Precis som då jag såg Quantum of Solace första gången var det stort säkerhetspådrag och vi skulle bli bevakade med mörkerkikare. Den som inte skötte sig skulle hamna på första plan till Guantánamo. Okej, det sa de inte men jag uppfattade det så. Varför? Vi skulle få se en världspremiär – woo!

Yes Man

Jim Carreys nya komedi baseras på en bok av Danny Wallace, för mig mest känd som skapare av How to Start Your Own Country som gick på TV förut. I filmen spelar Carrey Carl Allen, en kontorsslav och allmän nej-sägare till allt som hans allt mer uppgivna kompisar försöker få med honom på. En kväll hamnar han på en typ av väckelsemöte där budskapet är att man ska säga ”ja” till alla möjligheter som ges, annars kommer man att missa mycket av det som livet har att erbjuda. Till en början är Carl motvillig till förslaget men övertygas av ”sektledaren”, spelad av Terrence Stamp, och börjar så sakta göra mer eller mindre skumma saker som han aldrig gått med på tidigare.

En kul detalj som jag kom på först senare var att jag såg Terrence Stamp som sektledare i en illa dold scientologikarikatyr i Bowfinger, som visades på Lucia Movie Night 2001, vilket var senast jag besökte evenemanget.

Filmen har helt klart sina poänger och är riktigt rolig ibland men lider av att lita för mycket på att samma skämt ska fungera om och om igen. Några roliga biroller höjer betyget, speciellt Rhys Darby som för fans av Flight of the Conchords här kan ses i ännu en chefsroll.

Det var en helt klart godkänd start på natten och efteråt gick vi och kollade in försäljningen av filmaffischer. Jag köpte två stycken – The Dark Knight och Järnjätten – för tio kronor styck. Tur att jag hade tagit ut pengar innan.

Efter att ha hämtat ut min gratispopcorn var det dags att pallra sig tillbaka till salongen. Innan den andra filmen kördes igång var det dags för lite tävling. De spelade upp citat från olika filmer och man skulle ta första bokstaven i varje films namn och bilda ett ord. Jag kom inte på det förrän näst sista bokstaven men det gjorde ingen annan heller – tyvärr var en tjej snabbare med att räcka upp handen så jag vann inget.

Då film nummer två rullade igång bekräftades min oro över att den svenska filmen med premiär på juldagen var lågoddsare att komma med till LMN. Svenska filmer brukar jag ha lite svårt för. Antingen känns det som om man har sett samma film många gånger tidigare, eller så är det en urvattnad kopia av något amerikanskt…som inte nödvändigtvis var så bra till att börja med.

Allt flyter

Lyckligtvis var Måns Herngrens nya film bättre än jag förväntat mig, även om det finns tydliga paralleller till liknande filmer. Det hela handlar om Fredrik (Jonas Inde), vars exfru får jobb i London vilket tvingar deras dotter att flytta in hos honom innan allt är ordnat i England. Som om det inte vore nog blir hans grabbgäng av med innebandytiden de haft i åratal och de lyckas inte hitta någon annanstans att spela.

Efter att en video de spelat in under en svensexa sprids ut blir de smått berömda för konstsimmet de utförde, och Fredrik är drivande i tanken att detta kan bli deras nya träningstillfälle. Deras nära och kära sprudlar inte direkt av entusiasm men de låter sig inte nedslås utan fortsätter att öva.

The Full Monty gjorde något liknande för drygt tio år sen – ett grabbgäng går ihop och ger sig fan på att lyckas med något som vanligtvis räknas som väldigt omanligt. Den gången stiptease, nu konstsim. Allt flyter är inte lika bra som Peter Cattaneos film i stålstaden Sheffield men lyckas hålla näsan över ytan (bada-bssh!) och undviker att drunkna i samma sörja av ”meh”, följt av ett slappt axelryckande – som så många andra svenska produktioner gjort.

Efter en kort paus var vi tillbaka i salongen än en gång för att tävla lite. Den här gången var det knepigare och man fick ett papper med två bokstäver och tio luckor. De sammanlagt tolv bokstäverna skulle bilda tre ord, och ledtrådarna kom genom snuttar från filmers soundtrack. Jag hade hyfsat koll men det blev för många tomma delar (bokstäverna skulle dessutom blandas om) för att jag skulle kunna göra en bra gissning. När ett antal av besökarna gissat rätt fick vi reda på det rätta svaret: GILLAR BIO MYS. Med särskrivning! Aah!

Efter den traumatiska upplevelsen hade polisjuniorerna utlottning av en mängd olika prylar. Jag lyckades vinna en t-shirt så allt kändes genast lite bättre.

Då nattens tredje och sista film startade visades först något om Nordisk film, vilket fick mig att undra vad oddsen kunde vara för att man skulle få se två svenska filmer som båda är okej, men sen kom View Askew upp, vilket bara kunde betyda en film av Kevin Smith – och mycket riktigt var det så!

Zack and Miri Make a Porno

Zack och Miri (Seth Rogen och Elisabeth Banks) har varit vänner sen barnsben och delar nu lägenhet. Det är vad Groundskeeper Willie skulle kunna kalla ett ”crap shack” men de har ständiga problem med att få ihop pengar till den evigt växande högen av obetalda räkningar. Till slut är de utan vatten, el och värme och brainstormar på den lokala puben. De kommer på snilleblixten att göra en egen porrfilm – vilket ska leda till att deras vänskap fortsätter oförändrad, de drar in massvis med pengar och allt kommer att ordna sig.

Eller inte.

Då de väl lyckats få ihop utrustning, skådespelare och en lokal sätter den episka filmatiseringen igång och är på en sån nivå att man kunde vänta sig att Peter Stormares Karl Hungus (från The Big Lebowski) kommer in vilken sekund som helst.

Då filmen är rolig är den riktigt rolig, men tyvärr var den inte lika bra som jag hade hoppats. Lite på samma sätt som Yes Man tillförlitade sig på att samma upplägg med aningen ändrade parametrar blir lika roligt den femte gången som den första litar Smith på att könsord och skämt byggda kring dem ska få publiken i uppror var femte minut.

Fast med tanke på moralpanikens hemland USA är det inte så överraskande att den typen av språkbruk blir väldigt kontroversiellt. Ta bara exemplet med filmens posters. Den första är originalpostern som de ville använda, men då flera biografkedjor vägrade sätta upp den var de tvungna att komma på något nytt – därav den högra varianten.

Kevin Smith har tagit strid för sina filmer tidigare och även protesterat mot en av dem. Här är ett klipp från An Evening with Kevin Smith där han pratar om Dogma och protesten från kyrkan.

Som sagt så är filmen rolig men det känns som det finns potential för en mycket bättre film om man tar bort en del svordomar och kommer på något annat istället. Som filmen är nu får jag känslan av att det blivit en massa könsord av lathet där de inte kom på något bättre. Smith skulle behöva lite ”back to basics” och kolla in Clerks för att se vad som fungerade då vart tredje ord inte råkade vara en anatomisk del.

Så, med alla tre filmer avklarade var det dags att pallra sig hem. Vi tyckte vi var taktiska och hängde kvar i salongen en stund eftersom 300 andra skulle hämta ut sina jackor samtidigt, men kön var ändå toklång då vi gick upp. Det bjöds på drickyoghurt och macka till frukost och 07:50 tog jag den här bilden på två tappra biokrigare som längtade hem.

Kameran hade jag tagit med mig på chans eftersom jag inte fått något klart besked av SF:s kundtjänst angående vad som gällde för fotografering under LMN, men då vi kommit in frågade jag personalen som sa att det var fotoförbud i hela byggnaden. Inte ens i foajén fick man ta bilder – inte på grund av SF utan det var filmbolagens önskan/order. Jag förstår inte riktigt problemet med att man tar kort på något som alla ändå kan gå in i biografen och se?

”Ånej, han tog kort där man ser flera av våra reklamaffischer i bakgrunden, och nu har han lagt upp dem på internet för ännu större exponering,” eller vad?

Hursomhelst så lät jag kameran vila under natten så jag inte blev utslängd.

Då jag kommit hem kollade jag min feber, som hade sjunkit till 37,0°, och kraschade sen i säng. Sen var det slut på det roliga. Resten av den dagen hade jag feber med tillhörande frossa ibland och tog mig knappt ur sängen. Som mest lyckades jag komma upp i 39,8° – bara en tiondels grad från mitt personbästa och förrädiska 0,2° från 40-gränsen! Kanske nästa gång.

Jag känner mig bättre idag men har varit hemma från jobbet. Som tur är så är jag ledig imorgon och har bara ett personalmöte på onsdag, så förhoppningsvis ska jag hinna krya på mig till dess.

Det här blev ju långt så det räckte.

Inlägget postades måndag 15 december 2008 klockan 16:57 och finns under Film, Foto, Hockey, Jibba jabba. Du kan följa kommentarer till detta inlägg via RSS 2.0 flödet. Du kan lämna en kommentar, eller trackbacka från din egen hemsida.